Är jag gammalmodig eller fast i 1980-talet…


Någonstans på vägen skildes jag tydligen från vad som är ”rätt” att prata om och vad som är privat.
Själv anser jag att jag är en öppen person som pratar om det mesta, dock inte vissa delar av privatlivet. Jag vill faktiskt inte att vissa privata saker ska ventileras på fikaraster, hos frissan eller på andra offentliga platser.

Det privata är för mig någonting som ligger mig varmt om hjärtat, spännande och unikt. Någonting som jag bara pratar med mina närmaste om.

Sex är en sådan sak som jag anser absolut hamnar i det privata facket. Med detta menar jag inte att dörren är stängd för t.ex. vilken sexuell läggning man har eller för program som ”Fråga Olle”.
I vårt samhälle är det accepterat att vara hetero-, homo-, bi-, transsexuell mm. Likaså ser jag att Prideparader och program där man visar och lyfter sexualitet på ett naturligt sätt, har en viktig uppgift.

Vad jag menar är att dörren till vår sängkammare är ”privatfacket” och ska vara stängd.
Jag har ingen som helst förståelse för att man i skvallerpressen berättar om vem som är otrogen eller vad man gör i sänghalmen . . . Att detta dessutom ger stora rubriker förstår jag inte alls. Läste på löpsedeln att ” Books sexbeslut – efter förändringen” och Expressens rubriken ” Books sexuella ändring – så reagerar maken”. . .
Är det nöje att läsa om kändisars sexuella beslut och otrohetsaffärer?!?

Nåja, jag fortsätter väl att vara gammalmodig som inte förstår nyhetsvärdet och
inte nöjesfaktorn i detta. Trivs dessutom rätt så bra med det!